Uttalande från det internationella centret för etno-religiös medling om fokusfrågor under den åttonde sessionen i FN:s öppna arbetsgrupp för åldrande

International Centre for Ethno-Religious Mediation (ICERM) har åtagit sig att stödja hållbar fred i länder runt om i världen, och vi är väl medvetna om de bidrag som kan göras av våra äldre. ICERM har inrättat World Elders Forum enbart för äldste, traditionella härskare/ledare eller representanter för etniska, religiösa, samhälleliga och ursprungsgrupper. Vi inbjuder bidrag från dem som har upplevt häpnadsväckande tekniska, politiska och sociala förändringar. Vi behöver deras hjälp för att förena dessa förändringar med sedvanelagar och traditioner. Vi söker deras visdom när det gäller att lösa konflikter på ett fredligt sätt, förhindra konflikter, inleda dialog och uppmuntra andra ickevåldsmetoder för konfliktlösning.

Men när vi undersökte svaren på de specifika vägledande frågorna för denna session, är det en besvikelse att se att USA, där vår organisation är baserad, har begränsade åsikter om äldre personers mänskliga rättigheter. Vi har civilrättsliga och straffrättsliga lagar för att skydda dem från fysiska och ekonomiska övergrepp. Vi har lagar som hjälper dem att upprätthålla en viss autonomi, även när de behöver vårdnadshavare eller andra som talar för dem i begränsade frågor, såsom hälsovård eller ekonomiska beslut. Ändå har vi inte gjort mycket för att utmana sociala normer, för att upprätthålla inkluderingen av åldrande personer eller för att återintegrera dem som har blivit isolerade.

Först klumpar vi alla över 60 år i en grupp, som om de alla är likadana. Kan du föreställa dig om vi gjorde det för alla under 30 år? En förmögen 80-årig kvinna på Manhattan som har tillgång till hälsovård och modern medicin har helt klart andra behov än en 65-årig man i agrar Iowa. Precis som vi försöker identifiera, omfamna och förena skillnaderna mellan människor med olika etnisk och religiös bakgrund, arbetar ICERM för att föra in äldre och andra marginaliserade människor i de samtal som påverkar dem. Vi har inte glömt att det som påverkar oss också påverkar dem. Det är sant att vi kanske inte påverkas på samma sätt, men varje av oss påverkas unikt, och var och en av våra erfarenheter är giltiga. Vi måste ta oss tid att se bortom åldern, eftersom vi på vissa sätt också diskriminerar på den grunden och vidmakthåller just de problem vi försöker lösa.

För det andra, i USA skyddar vi äldre personer från diskriminering när de fortfarande arbetar, men det verkar finnas ett samtycke när det gäller tillgång till varor och tjänster, hälsovård och socialvård. Vi har våra egna fördomar mot dem när de inte är "produktiva". Americans with Disabilities Act kommer att skydda dem när deras fysiska begränsningar minskar och de måste navigera i offentliga utrymmen, men kommer de att ha adekvat hälsovård och social omsorg? För mycket beror på inkomst, och mer än en tredjedel eller vår åldrande befolkning lever nära den federala fattigdomsnivån. Antalet personer med samma ekonomiska plan för sina senare år förväntas bara öka, och vid tillfällen då vi också förbereder oss för arbetsbrist.

Vi är inte övertygade om att ytterligare lagstiftning skulle förändra mycket av den diskriminering vi ser mot åldrande personer, och vi tror inte heller att den skulle utformas i enlighet med vår konstitution. Som medlare och skickliga facilitatorer ser vi en möjlighet till dialog och kreativ problemlösning när vi inkluderar den åldrande befolkningen. Vi har fortfarande mycket att lära om de många olika människor som utgör denna stora del av världens befolkning. Kanske är det dags för oss att lyssna, observera och samarbeta.

För det tredje behöver vi fler program som håller åldrande personer kopplade till sina samhällen. Där de redan har blivit isolerade måste vi återintegrera dem genom volontärarbete, mentorskap och andra program som påminner dem om deras värde och uppmuntrar deras fortsatta bidrag, inte som straff utan som möjlighet. Vi har program för barn, som bara ska förbli barn i 18 år. Var finns motsvarande program för 60- och 70-åringar som kanske också har 18 eller fler år på sig att lära sig och växa, särskilt där de vuxna ofta har mer kunskap och erfarenhet att dela med sig av än barnen under sina 18 år? Jag menar inte att antyda att utbildning av barn inte har något värde, men vi missar enorma möjligheter när vi misslyckas med att stärka äldre människor också.

Som American Bar Association Liaison sa vid den sjätte sessionen, "en konvention om mänskliga rättigheter för äldre personer måste handla om mer än att bara sammanställa och specificera rättigheter. Det måste också förändra det sociala paradigmet för åldrande.” (Mock, 2015). American Association for Retired Persons håller med och tillägger "Genom att störa åldrandet - förändra samtalet om vad det innebär att bli äldre - kan vi skapa lösningar och utnyttja resurser som utvecklar arbetsplatsen, expandera marknaden och göra om våra samhällen." (Collett, 2017). Vi kan inte göra allt detta effektivt förrän vi utmanar våra egna implicita fördomar om åldrande, vilket vi gör genom skicklig hjälp.

Nance L. Schick, Esq., Huvudrepresentant för International Center for Ethno-Religious Mediation vid FN:s högkvarter, New York. 

Ladda ner hela uttalandet

Uttalande från det internationella centret för etno-religiös medling om fokusfrågor vid den åttonde sessionen i FN:s öppna arbetsgrupp för åldrande (8 maj 5).
Dela

Relaterade artiklar

Religioner i Igboland: Diversifiering, relevans och tillhörighet

Religion är ett av de socioekonomiska fenomenen med obestridliga effekter på mänskligheten var som helst i världen. Hur helig det än verkar är religionen inte bara viktig för förståelsen av existensen av en ursprungsbefolkning utan har också politisk relevans i interetniska och utvecklingsmässiga sammanhang. Historiska och etnografiska bevis på olika manifestationer och nomenklaturer av fenomenet religion finns i överflöd. Igbo-nationen i södra Nigeria, på båda sidor om Nigerfloden, är en av de största svarta entreprenörskulturgrupperna i Afrika, med omisskännlig religiös glöd som implicerar hållbar utveckling och interetniska interaktioner inom dess traditionella gränser. Men det religiösa landskapet i Igboland förändras ständigt. Fram till 1840 var Igbos dominerande religion(er) inhemsk eller traditionell. Mindre än två decennier senare, när kristen missionsverksamhet började i området, släpptes en ny kraft lös som så småningom skulle omkonfigurera det inhemska religiösa landskapet i området. Kristendomen växte till att dvärga den senares dominans. Före hundraårsjubileet av kristendomen i Igboland uppstod islam och andra mindre hegemoniska trosriktningar för att tävla mot inhemska Igbo-religioner och kristendomen. Detta dokument spårar den religiösa diversifieringen och dess funktionella relevans för en harmonisk utveckling i Igboland. Den hämtar sina data från publicerade verk, intervjuer och artefakter. Den hävdar att när nya religioner dyker upp kommer det religiösa landskapet i Igbo att fortsätta att diversifiera sig och/eller anpassa sig, antingen för inklusivitet eller exklusivitet bland de befintliga och framväxande religionerna, för Igbos överlevnad.

Dela

Konvertering till islam och etnisk nationalism i Malaysia

Denna artikel är en del av ett större forskningsprojekt som fokuserar på framväxten av etnisk malaysisk nationalism och överhöghet i Malaysia. Även om framväxten av etnisk malaysisk nationalism kan tillskrivas olika faktorer, fokuserar detta dokument specifikt på den islamiska konverteringslagen i Malaysia och huruvida den har förstärkt känslan av etnisk malaysisk överhöghet eller inte. Malaysia är ett multietniskt och multireligiöst land som blev självständigt 1957 från britterna. Malajerna som är den största etniska gruppen har alltid betraktat religionen islam som en del av sin identitet som skiljer dem från andra etniska grupper som fördes in i landet under brittiskt kolonialstyre. Medan islam är den officiella religionen tillåter konstitutionen att andra religioner utövas fredligt av icke-malaysiska malaysier, nämligen etniska kineser och indianer. Den islamiska lagen som reglerar muslimska äktenskap i Malaysia har dock föreskrivit att icke-muslimer måste konvertera till islam om de vill gifta sig med muslimer. I den här artikeln hävdar jag att den islamiska konverteringslagen har använts som ett verktyg för att stärka känslan av etnisk malaysisk nationalism i Malaysia. Preliminära data samlades in baserat på intervjuer med malaysiska muslimer som är gifta med icke-malajer. Resultaten har visat att majoriteten av malaysiska intervjupersoner anser att konvertera till islam är lika absolut nödvändigt som den islamiska religionen och statens lagar kräver. Dessutom ser de inte heller någon anledning till varför icke-malajer skulle motsätta sig att konvertera till islam, eftersom barnen vid giftermål automatiskt kommer att betraktas som malajer enligt konstitutionen, som också kommer med status och privilegier. Synpunkter på icke-malajer som har konverterat till islam baserades på sekundära intervjuer som har genomförts av andra forskare. Eftersom att vara muslim är förknippad med att vara en malaj, känner sig många icke-malayser som konverterat berövade på sin känsla av religiös och etnisk identitet och känner sig pressade att ta till sig den etniska malaysiska kulturen. Även om det kan vara svårt att ändra omvandlingslagen, kan öppna interreligiösa dialoger i skolor och i offentlig sektor vara det första steget för att ta itu med detta problem.

Dela